Plaketter
Under 60- och början av 70-talet belönades man med plaketter i st. för senare tiders pappersdiplom eller,
ännu värre, plåt-, tenn- eller glasbägare som kan stå och damma i någon bokhylla. Plaketterna har däremot
den fördelen att de kan smusslas undan i en byrålåda. Dessutom kan de vara utformade, som vissa nedan,
på ett konstfärdigt sätt. För datamusen över resp. plakett så framgår det tydligt vilken tävling som avses!
AM = Akademiskt Mästerskap, något som skulle kunna jämföras med mästerskap för juniorklassen, som då ännu inte införts.
Mästerskapen arrangerades årsvis rullande av de olika orter, där universitets- eller högskoleutbildning fanns. För att få delta
krävdes att man var inskriven för studier vid något av lärosätena. Om detta någonsin kontrollerades känns tveksamt. Finalerna
föregicks av kvalificeringar på lärosätesorterna. Mitt första deltagande var vid AM-par i Stockholm våren 1959. Hösten 1960
skulle Uppsala arrangera AM-fyrmanna men avstod, så att tävlingen uppsköts till våren 1961 i Lund i anslutning till det årets
AM-par. Hösten 1962 stod Göteborg värd för AM-par, etc. Jag tror att juniorklassen infördes i slutet av 60-talet och att
högsta ålder då fastställdes till 29 år. Om den införts tidigare, kunde jag klassat in som junior under hela min Stockholmstid.
PO Sundelins och min vinge i AM-lag 1960 (-61) bestod av Sven-Erik 'Ersen' Berglund som ankare med Claes Jonsson och
Per-Erik 'Peje' Pettersson som alternerande partners till 'Ersen'. I Stockholmskvalet hade vi fått möta våra huvudmotståndare
Bergh-Pyk-Nisell-Renno två gånger pga någon påstådd oegentlighet. I första matchen spelade Berglund med Jonsson och i
den andra med Pettersson. I Anders Wahlgrens krönika i Skånska Dagbladet från finalveckan läser jag att vi, dvs Stockholm,
vann den moraliska finalen mot Lund med 55-38. I Lundalaget deltog Hans-Olof Hallén och Arne Persson, båda svenska
mästare in spe och landslagsspelare. Segern firades med paret Backlund-Knöös, som följt med som supporters med Ulf som
chaufför och golfbagen fullpackad. Reataurangen att fira på var källaren Stäket som serverade Oxfilé Charlemagne, en av de
godaste rätter jag ätit. Efter en sömnlös natt med diverse utsvävningar vidtog partävlingsdelen av mästerskapet utan större för-
hoppningar från vår sida. Men uppenbarligen var vi uppvärmda och framgångarna fortsatte enligt nedanstående, felstavade,
resultatlista. Jag kan också lugna eventuellt oroliga med att Ulfs vilda golfsvingar missade alla fönsterrutor i bostadsområdet.
Arne Persson belade som synes andraplatsen i AM-parfinalen med Göran Gnosspelius och skulle bli ett välkommet tillskott
till vårt serielag på S:t Erik som partner till Berglund under det år Arne så lämpligt gjorde värnplikten i huvudstaden. Jag tror
att det var då vi avancerade från Lilleliten till Eliten. När Arne återvände till sina studier i Lund lyckades vi värva Marianne
Kock, just hemkommen från sitt uppdrag för UD efter den förödande jordbävningen i Agadir. Vi gjorde en rockad, så att
Peo spelade med Marianne och jag med Sven-Erik. Peo och jag fick även tillfälle att träna med Marianne och pappa Putte
i hans våning i samma trappuppgång som, och mitt emot, spellokalen på Regeringsgatan. Marianne var med i det svenska
damlaget vid OS i Palermo 1960 och gladde oss med att delta som uppmuntrande supporter vid EM i Baden-Baden -63.
Hon skulle senare tillsammans med Hasse Göthe vinna SM-mixed för par, då med efternamnet Stensen. När Marianne
lämnade laget, anslöt sig paret Flodqvist-Göthe. Vi spelade sedan i flera år med samma 5-mannalag och, om jag minns
rätt, blev placeringarna i Eliten de följande säsongerna 2,1,1. Några plaketter förekom dock inte i dessa sammanhang.
Sven Maripuu belade som synes 3:e plats i listan ovan och segrade året därpå med Gnosspelius före Sven-Erik Berglund
och den medskyldige. Maripuu representerade också vårt land i öppen klass vid EM 1963, då i par med Stig Gustafsson.
I Stockholmscupens final var Sven-Eriks och mina lagkamrater, så vitt jag kan minnas, Pettersson-Göthe, där Pettersson
den gången var pseudonym för Sundelin. Fråga mig inte varför. I laget ingick även Flodqvist, som stod över den matchen.
Vi spelade runt, d.v.s. bytte partners från match till match. Sämre gick det ett år vid kvalificeringen till SM-lag. Vi hade
lottats mot ett lag från en lägre serie, kanske från annan klubb. Problemet var att Berglund var på tjänsteresa i Göteborg
och två andra i vårt lag hade insjuknat. Man får ju inte vara fler än 6 spelare i ett lag, så vi blev tvungna att lämna walk-
over. Våra motståndare hade emellertid sett fram emot att få spela denna, för båda lagen, betydelselösa match och läm-
nade därför in en protest till arrangören, Stockholms Bridgeförbund. Vad kunde vi göra, annat än att förklara läget? Det
godkändes nu inte utan resulterade i att jag, som var kapten för laget, blev avstängd från bridgespel under ett antal veckor.
Avstängd! Det tog jag så hårt, att jag omgående lämnade över kaptensskapet till Sundelin, även för serielaget på S:t Erik.
SM-mixed 1963 med Cristina Björin var den första SM-final jag spelade och det efter vissa bekymmer i förkvalet, där
vi gick vidare som 13:e av 14 kvalificerade par i vår grupp. I Stockholmssemifinalen hade vi fått ordning på trupperna
och vann klart. Hur kunde det komma sig? Jo, vi hade bytt budsystem. Till ACOL, ett naturligt och aggressivt system.
I finalen blev det tyvärr galopp på lördag eftermiddag och vi sjönk från 5:e plats till medel. På söndagen började vi så
klättra igen och på upploppet passerade vi många par, men fick nöja oss med en 4:e plats. Minnesvärt är också att jag
med Cristina deltog i en klubbmatch på Långholmen mot internerna. Vi blev inte alls nedslagna, utan belönades med
var sitt diplom, som garanterade att vi skulle slippa drabbas av inbrottstjuvar i framtiden. Dessvärre har jag drabbats
två gånger, kanske beroende på att jag låtit diplomet begravas i någon kartong på vinden.
Inte alla plaketter är artistiskt väl utformade. Somliga är inte lika vackra som andra:
Hans-Olof Halléns och mina lagkamrater i Skånecupen 1970 var Knut Bachmann-Sven Welith och Björn Axelson-Jim Nielsen,
dock inte varje match i dessa kombinationer. Det var första gången jag spelade ihop med Hallén, men trots vinsten skulle det
dröja mer än 20 år till nästa gång. För övrigt är alltså det som står om Skånecupen för lag i boken Skånsk bridge i Sven Weliths
sällskap inkorrekt (det förväxlade årtalet, 1980 i st.f. 1970, får väl ändå skyllas på utgivningsstress).
Back to top of page
Back to startpage
Latest update: July 22, 2020