Det började i Sundsvall, tidigt 50-tal...

       Omkring 1950 var bridgen populär och det växte upp nya klubbar som svampar ur jorden. TV fanns inte
       då och vid ofta förekommande släktträffar hade det bedrivits allehanda spel såsom priffe, whist, poker,
       schack, (you name it). Så även bridge, där det hände att jag fick hoppa in som 4:e man, när någon spelare
       blev upptagen av annat. Ett minne har etsat sig fast från min allra första giv, att jag inledde budgivningen
       med spärrbudet 3 klöver. Vad som hände sedan har jag dock glömt. Jag var 9 år och det skulle dröja
       ännu ett halvt decennium, innan det blev aktuellt för mig med tävlingsspel.

       Själv kunde jag då bara spela på skolloven och min barndomsvän Jan Lindblad blev min förste partner.
       Vi saknade budsystem och använde inga markeringar, varför eventuella framgångar måste betraktas
       som rena sinkaduser. Bridgekurser fanns inte på kartan i vår ort. - Ett par, tre år senare under en historie-
       lektion upptäckte jag en klasskamrat stint stirrande, inte framåt mot klassens snygging utan rakt ner i knät,
       djupt försjunken i en av Aftonbladets fickbridgeböcker, alltmedan mässandet om gamla trista kungar ur
       världshistorien fortgick från katedern. -

       Varje vecka infördes krönikor och resultat i tidningarna, vilket var inspirerande. Ursäkta kvaliteten på
       urklippen. Janne och jag debuterade på nystartade Sidsjö BK, men vid åtminstone ett tillfälle besökte vi
       en tidigare etablerad klubb:

        Sallyhill

       Janne fortsatte inte så länge med bridgen, men det dök samtidigt upp nya ungdomar, som Björn Hall och skolkamraterna
       Leif Lindbäck, 'Knutte' Norbäck och Bert Sjödin. Hasse Göthe började spela med en kusin. Robberbridge spelades flitigt
       i varierande hem, dock mest hos Bert. Anmärkningsvärt är att hela 5 spelare ur denna lilla krets kom att representera
       Sverige i öppen klass i EM eller OS redan under 60-talet. Förutom jag själv, Göthe, Hall, Norbäck och Sjödin. Senare
       toppat av Göthe med två segrar i EM-lag, 1977 och 1987. Bakgrund kan inte förklara allt, men har nog varit bidragande.

       I Sundsvall fanns också goda förebilder, främst Arne Ågren och Tage Åström, en stjärnkonstellation som bl.a. vann SM-
       par. Tage vann också SM-mixed. Dessa finaler spelades i ändamålsenliga lokaler på Piperska Muren i Stockholm och
       eftersom jag då var bosatt i sta'n, satt jag som klistrad vid Tages sida som åskådare för att insupa så mycket lärdom som
       möjligt. Paret Ågren-Åström representerade Sverige 1960 i Palermo, Italien, som var spelplats då OS-lag i bridge arran-
       gerades för allra första gången.

       Ett utmärkande drag för en mästare är den psykologiska insikten. Den hade Tage i hög grad, vilket han gav prov på i en
       giv från en SM-parfinal runt 1960. Klöverfärgen hos Nord-Syd var fördelad så här:

       Dxxxx
        -
       EKn9xx

       Som Syd hade Tage underlåtit att bjuda färgen. När han så spelade damen från bordet, lade Öst obesvärat en hacka. Det
       vägledde Tage att spela på esset som fällde kung singel. I Bridgetidningens referat tyckte skribenten att Tage spelat mot
       oddsen. Sic! Glädjande nog blev Sundelin och jag inbjudna av Tage och hans bror Alvar att delta i landslagsuttagningen för
       fyrmannalag 1962. En nyttig erfarenhet. När jag senare återvände till Sundsvall under en period och fick nöjet att spela med
       Tage i den lokala ligan, föreslog han skämtsamt systemet GSG, "Går det Så Går det", eftersom vi inte hunnit diskutera innan.

       Åter till 50-talet blev jag vederbörligen imponerad vid en rond på Sundsvalls BK mot äkta paret Barbro Dollert och Arne
       Ågren, när Arne efter en budgivning där alla deltagit blivit spelförare i ett högt kontrakt. Efter mitt utspel från en sekvens,
       lade Arne snabbt upp sina kort och "claimade" via en dubbelsidig skvis. Våra bud och mitt utspel var de upplysningar han
       behövde för sin diagnos. Litet smickrande kändes det ändå, att Arne förutsatte att de aktuella motståndarna ur pojkklassen
       skulle förstå innebörden av dubbelsidig skvis.

       Här följer ett antal tidningsurklipp från klubbtävlingar runt mitten av 50-talet. Den inbördes datumordningen är oklar.
       
ABK Sundsvalls BK Sundsvalls BK


       Listan nedan t.v. är från första hälften av 50-talet. Bilderna till höger är från Sundsvallsronden 1965. Norbäck syns mellan spelaren längst t.v. och åskådaren:
       
Klubb okänd Sundsvalls BK Sundsvalls BK


       Den första barometervinsten togs med Björn Hall som partner.  På fotot ses Björn till höger, här tillsammans med Ulf Knöös 1966,
                                                                                                      de första i landet att erövra silverpoäng. Mästarpoäng infördes 1/1 1966.                 
ABK Svensk Bridge nr 2, 1966


       Grunderna i bridge inhämtade jag genom att titta på, när min bror spelade. Bengt var en skicklig kortspelare (och då
       tänker jag inte enbart på bridge utan också på alla de gånger jag fått stryk av honom, i olika kortspel alltså). Budmässigt
       följde han dåtidens trend och lärde sig, och senare mig, Efossystemet enligt Jannerstens bok. Bengt var också en kunnig
       tävlingsledare, vilket på den tiden i huvudsak innebar kännedom om olika tävlingsformer och att arrangera och leda täv-
       lingar. Exempelvis är jag övertygad om att idag så populära etikfrågor som OI (otillåten information) inte förekom och
       att alerteringsplikten ännu ej var påtänkt. Efter att jag förbättrat min spelstandard, hände det också att vi spelade ihop.
       Klippet längst till höger visar hur det kunde gå, när han spelade med sin ordinarie partner Agne Olsson. Bengt tävlade
       bara lokalt och hans främsta merit blev, med Dolly som partner, en 4:e plats i SM - för draghundar! (Skidor och pulka).
       
Sundsvalls BK ABK Sallyhill Sundsvalls BK

       Under ett läsår i Östersunds gymnasium hade jag nöjet att vara klasskamrat med Sture Nordqvist, som även han
       hade en äldre bror som spelade bridge. Under håltimmarna övades mot två andra klassisar, Ando och Kerstin, i
       Ando's hem nära skolan. Jo, Ando. Inte Undo, vilket i den engelska versionen av BBO (Bridge Base Online)
       betyder att man önskar ändra sitt bud eller byta det senast spelade kortet. När tillfälle gavs besöktes även
       klubben SJ BK. Läxläsning prioriterades ner till förmån för studier av hemlånade bridgeböcker.        
Östersund Östersund Östersund Östersund

       Tilläggas bör att den blygsamme krönikören var Rune Aghesters egen förträfflige partner Stig Nilsson.
       Verkar det inte också som om Stig tråkar sin bror Gunnar Nilsson lite i spalten innan? "Turbetonad"?!

       ...och fortsatte i Stockholm, sent 50-tal

       Efter rekryten hängde jag med Sture till Stockholm för mattestudier där vi också spelade bridge tillsammans
       under det första läsåret, inledningsvis på studentkåren där man även knöt kontakter med andra hängivna,
       Backlund, Knöös, Per Carlson m.fl. Vid tävlingar i trivsam miljö på närbelägna Handelshögskolan gjordes
       nya bekantskaper, såsom Berglund, Nisell och Sundelin samt Claes Jonsson, 'Peje' Petterson och Johan Th.
       Dieden med partner Olle Carlsson. Liksom vid tillfälliga besök på Tekniska högskolan, där Flodqvist, Lind
       och makarna Björin huserade ihop med mina gamla vänner Göthe, Hall och Norbäck.

       Johan Dieden lärde jag för övrigt känna närmare i mitten på 90-talet i Malmö i laget Stall Dieden. För de
       som även är hästintresserade, får jag rekommendera Johans bok från 2012, Trav är mer än trav, som jag
       inte själv varit medveten om förrän i augusti 2015, då Johan presenterade mig den. Mycket trevlig läsning.
       Litet senare i augusti fick Johan som uppfödare i kompanjonskap med Olle Carlsson (tråkigt nog avliden)
       en Kriterievinnare i form av Readly Express, vilken år 2016 också blev Derbysegrare samt vinnare av
       Grand Prix de l'UET - Europaderbyt - i ösregn från positionen utvändigt ledaren.

       Efosepoken varade sedan i ytterligare något år med spel i AM (Akademiska Mästerskapen) och på S:t Erik
       med bl.a. Sven-Erik Berglund, samt med Per Carlson ('PC') i lag med Göran Hermanson och Jan Wohlin på
       Jans representationsklubb Bridgeakademien. Jan, med smeknamnet 'Onkel', som var landets främsta bridge-
       personlighet och mest framgångsrika spelare, hade även den goda viljan att ge råd till och uppmuntra yngre
       generationer av spelare. Wohlins nationella och internationella meriter är omfattande och väl kända. Världs-
       mästare individuellt får räcka att nämna här. Jan var även skärpt och snabbtänkt som konversatör, men han
       kunde vara försmädlig också. Som när hans partner Gunnar Anulf sagt något roligt, var Jans kommentar:

       - Varför skrattar alla bara när Gunnar säger något roligt?
       - Det är kanske för att det händer så sällan, svarade Gunnar. Och så skrattade alla igen.

       Eller, som när en av damerna på klubben recenserade en film, som hon nyligen sett:

       - Filmen var såå bra, den och den skådespelaren var fantastisk, handlingen rörande, o.s.v.
       - Ja, det stod så i tidningen också, replikerade Jan torrt och dräpande.

       Såvitt jag vet talade aldrig Jan om sin politikerfamilj: Pappa Nils Wohlin (minister) och syskonen
       Ulla Lindström (minister) och Lars Wohlin (chef för Sveriges riksbank). I vissa kretsar ansågs Jan
       vara familjens svarta får.

       Wohlin var en snabbtänkt spelare som tyckte att "kan man inte tänka ut ett spelsätt på 30 sekunder,
       så är det inte lönt att försöka mer". Hade någon annan sagt så, hade Jan kallat det för en hovering,
       vilket var ett av hans favorituttryck.

        Svensk Bridge Jan Wohlin, tacksamt objekt för 'bakblåsare'.

       Hur gick det för er på Bridgeakademien, då?, kanske någon undrar. Jo tack, vi vann serien före lag Lundell.

       Efter det året slutade PC att spela för att satsa på sin akademiska karriär (professor vid KTH samt ledamot
       av Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelkommittén för fysik). När även Göran slutade i laget innebar
       det en brandskattning av vårt AM-lag *), medan Sven-Erik och jag snart ingick i en ny grupp av spelare med
       ACOL-influenser i budsystemet. Men därmed är vi inne på 60-talet. Göran, som bistått Jan Wohlin i dennes
       kursverksamhet på Bridgeakademien, hann med en kort sejour i Eliten på S:t Erik med Gert Landin innan
       han blev partner till Pär Lundell, först i Sverige och sedan i England efter att båda flyttat dit.

       *)  Laget hade vunnit Stockholmsuttagningen 1959, men Sven-Erik tvangs av tentamensskäl avstå finalen
            i Göteborg till förmån för Claes Jonsson. Claes och jag hade aldrig tidigare spelat ihop, men laget tog
            ändå en bronspeng. När PC och Göran kom att återuppta sitt partnerskap var det 2000-tal och dom
            hade inte spelat ihop på 43 år.

            Än mer förödande blev det för vårt serielag på S:t Erik, då även 4:e mannen, tillika lagkaptenen, Conny
            Lindquist fick lämna laget för ett längre militärt uppdrag. I Egypten, tror jag. Därmed ankom det på mig
            att forma ett nytt lag i Lilleliten, som vi precis tagit oss upp till. Det blev till att leta bland nya och gamla
            vänner. Sven-Erik hade lojaliteter, som gjorde att han stannade kvar i sitt dåvarande lag ytterligare en
            tid. PO Sundelin blev min partner, men namnen på övriga medlemmar i mitt första egna lag har jag
            tyvärr glömt. Året måste ha varit 1960. Sundelin kom till Stockholm från Fagersta, där han bott på
            Sans-a-toutvägen (Sangvägen alltså!). S:t Erik

       I Stockholmsserien fick vi efterhand representera dotterklubben S:t Eriksson. Den ende i vårt lag som
       ägde en bil och kunde transportera oss till bortamatcherna var Peje Pettersson. Hans Porsche 900 var
       visserligen snabb nog men i trängsta laget,  varför jag som var minst fick trotsa min klaustrofobi och
       veckla in mig i ett nära nog obefintligt baksäte. Peje körde dessutom bil på samma sätt som han spelade
       kort, ju fortare dess bättre. Korten stod som ett staket när Peje var spelförare, sa' 'Ersen' Berglund.

       Under min Stockholmstid gjordes alltid noggranna analyser i efterhand av spelade brickor. Då jämfördes
       resultat, budgivning, utspel och diskuterades spelföringar, något som kunde utveckla spelare i rätt riktning.
       Dessa genomgångar gjordes med fördel på krogen, där det även fanns pappersservetter att skriva givar
       på. Som, på Peter Backlunds inrådan, Fratis Tre Remmare på Regeringsgatan eller Grenadjären på Erik
       Dahlbergsgatan. Om Jan Wohlin var med valdes Oxen på Malmskillnadsgatan och i Bert Sjödins sällskap
       blev det antingen Pilen i Klarakvarteren eller något källarhak i Gamla stan. Restaurang Pilen hade adress
       Bryggargatan 12A i kvarteret Pilen och hade varit ett av Klarabohemernas (Nils Ferlin m.fl.) stamställen.

       Hur hade man nu råd med detta som fattig kandidat? Ja, det var ett uttryck som min hyresvärd, vilken
       tillhörde en äldre generation akademiker, använde. Kandidat alltså, det där med fattig utelämnades visligt.
       Jag betalade i alla fall skälig, i mitt fall låg, hyra för min lilla pigkammare vid Tegnérlunden, där jag bodde
       de tre första åren. Centralt belägen, bara ett stenkast från Drottninggatan och gamle mästersimmaren Arne
       Borgs cigarraffär. Utan att man behövde vara bra på att kasta sten. Det gamla fina huset är sedan länge
       borta. Jag tror att hela kvarteret revs, liksom kvarteren där Pilen respektive Tre Remmare låg. Oxen
       tycks finnas kvar med ny inriktning i ett modernt kvarter i närheten av den gamla adressen.
   Tryck på en knapp:   Varför skriver jag? (inkluderar travsport)     60-, 70-talet     EM-63     Internationella mästarpoäng


   Back to top of page     Back to startpage    Comments to: Lars Backström    Latest update: March 07, 2017