Omkring 1950 var bridgen populär och det växte upp nya klubbar som svampar ur jorden. TV fanns inte då och vid ofta förekommande släktträffar hade det bedrivits allehanda spel såsom priffe, whist, poker,
schack, (you name it). Så även bridge, där det hände att
jag fick hoppa in som 4:e man, när någon spelare blev upptagen av annat.
Ett minne har etsat sig fast från min allra första giv, att jag inledde budgivningen
med spärrbudet 3 klöver. Vad som hände sedan har jag dock glömt. Jag var 9 år och det skulle dröja
ännu ett halvt decennium, innan det blev aktuellt för mig med tävlingsspel.
Själv kunde jag då bara spela på skolloven och min barndomsvän Jan Lindblad blev min förste partner. Vi saknade budsystem och använde inga markeringar, varför eventuella framgångar måste betraktas som rena sinkaduser. Bridgekurser fanns inte på kartan i vår ort. - Ett par, tre år senare under en historie- lektion upptäckte jag en klasskamrat stint stirrande, inte framåt mot klassens snygging utan rakt ner i knät,
djupt försjunken i en av Aftonbladets fickbridgeböcker, alltmedan mässandet om gamla trista kungar ur världshistorien fortgick från katedern. -
Varje vecka infördes krönikor och resultat i tidningarna, vilket var inspirerande. Ursäkta kvaliteten på urklippen. Janne och jag debuterade på nystartade Sidsjö BK, men vid åtminstone ett tillfälle besökte vi
en tidigare etablerad klubb:
Janne fortsatte inte så länge med bridgen, men det dök samtidigt upp nya ungdomar, som Björn Hall och skolkamraterna
Leif Lindbäck, 'Knutte' Norbäck och Bert Sjödin. Hasse Göthe började spela med en kusin. Robberbridge spelades flitigt
i varierande hem, dock mest hos Bert. Hade vi ingen fjärde man ringde vi Sjögren. Jag tror han hette Bertil i förnamn, men
kallades alltid bara Sjögren, var ungkarl och ställde alltid upp. Anmärkningsvärt är att hela fem spelare ur denna lilla krets
kom att representera Sverige i öppen klass i EM eller OS redan under 60-talet. Förutom jag själv, Göthe, Hall, Norbäck,
Sjödin. Toppat av Göthe med två segrar i EM-lag, 1977 och 1987. Bakgrund kan inte förklara allt, men har nog bidragit.
I Sundsvall fanns också goda förebilder, främst Arne Ågren och Tage Åström, en stjärnkonstellation som bl.a. vann SM-
par. Tage vann också SM-mixed ihop med Glasmästarfrun Tyra Ryd. Dessa finaler spelades i ändamålsenliga lokaler på
Piperska Muren i Stockholm och eftersom jag då var bosatt i sta'n, satt jag som klistrad vid Tages sida som åskådare för
att insupa så mycket lärdom som möjligt. Paret Ågren-Åström representerade Sverige 1960 i Palermo, Italien, som var
spelplats då OS-lag i bridge arrangerades för allra första gången. Paret upplöstes senare, då Ågren flyttade till annan ort.
Ett utmärkande drag för en mästare är den psykologiska insikten. Den hade Tage i hög grad, vilket han gav prov på i en
giv från en SM-parfinal runt 1960. Klöverfärgen hos Nord-Syd var fördelad så här:
Dxxxx
-
EKn9xx
Som Syd hade Tage underlåtit att bjuda färgen. När han så spelade damen från bordet, lade Öst obesvärat en hacka. Det vägledde Tage att spela på esset som fällde kung singel. I Bridgetidningens referat tyckte skribenten att Tage spelat mot
oddsen. [Sic!] Glädjande nog blev Sundelin och jag inbjudna av Tage och hans bror Alvar att delta i landslagsuttagningen
för fyrmannalag 1962. En nyttig erfarenhet. Alvar, som var bagare, beklagade sig över att han måste börja klockan tre på
natten med att baka wienerbröd och rulltårtor, innan han och Tage kunde bila ner till Stockholm för uttagningen. Själv be-
klagade jag mig för att ha spelat bort ett dubblat 3-hjärterkontrakt, när jag låg ett steg före i tankarna och missade att spela sticket innan (en nervsak?). När jag senare återvände till Sundsvall under en period och fick nöjet att spela med Tage i den
lokala ligan, föreslog han skämtsamt systemet GSG, "Går det Så Går det", eftersom vi inte hunnit diskutera dessförinnan.
'Rulltårta' var för övrigt Alvar Åströms uttryck för ett besvärligt kontrakt som - av honom själv - enkelt spelats hem.
Åter till 50-talet blev jag vederbörligen imponerad vid en rond på Sundsvalls BK mot äkta paret Barbro Dollert och Arne Ågren, när Arne efter en budgivning där alla deltagit blivit spelförare i ett högt kontrakt. Efter mitt utspel från en sekvens, lade Arne snabbt upp sina kort och "claimade" via en dubbelsidig skvis. Våra bud och mitt utspel var de upplysningar han behövde för sin diagnos. Litet smickrande kändes det ändå, att Arne förutsatte att de aktuella motståndarna ur pojkklassen skulle förstå innebörden av dubbelsidig skvis. Ingen av oss protesterade mot anspråket.
Här följer ett antal tidningsurklipp från klubbtävlingar runt mitten av 50-talet. Den inbördes datumordningen är oklar.
Listan nedan t.v. är från första hälften av 50-talet. Bilderna till höger är från Sundsvallsronden 1965. Norbäck syns mellan spelaren längst t.v. och åskådaren:
Den första barometervinsten togs med Björn Hall som partner.
På fotot nedan ses Björn till höger, här tillsammans med Ulf Knöös 1966, de första i landet att erövra silverpoäng. Mästarpoäng infördes 1/1 1966.
Grunderna i bridge inhämtade jag genom att titta på, när min bror spelade. Bengt var en skicklig kortspelare (och då tänker jag inte enbart på bridge utan också på alla de gånger jag fått stryk av honom, i olika kortspel alltså). Budmässigt följde han dåtidens trend och lärde sig, och senare mig, Efossystemet enligt Jannerstens bok. Bengt var också en kunnig
tävlingsledare, vilket på den tiden i huvudsak innebar kännedom om olika tävlingsformer och att arrangera och leda täv-
lingar. Exempelvis är jag övertygad om att idag så populära etikfrågor som OI (otillåten information) inte förekom och
att alerteringsplikten ännu ej var påtänkt. Efter att jag förbättrat min spelstandard, hände det också att vi spelade ihop.
Klippet längst till höger visar hur det kunde gå, när han spelade med sin ordinarie partner Agne Olsson. Bengt tävlade
bara lokalt och hans främsta merit blev, med Dolly som partner, en 4:e plats i SM - för draghundar! (Skidor och pulka).
Den framskjutna placeringen i SM:et var 'taktiskt' betingad, eftersom Bengt inte kunde hänga med de snabbare skid-
åkarna i de tidiga uppförsbackarna, samtidigt som Dolly kunde uträtta sina naturbehov och markera vid sidan om. När
målet kom närmare, visade det sig dock att de andras hundar var slutkörda, medan Dolly med svansen i vädret kunde
dra fram Bengt till den framskjutna placeringen. Den svarta schäfertiken Dolly hette egentligen något annat.
... och fortsatte i Östersund, på 50-talets mitt ...
Under ett läsår i Östersunds gymnasium hade jag nöjet att vara klasskamrat med Sture Nordqvist, som även han
hade en äldre bror som spelade bridge. Under håltimmarna övades mot två andra klassisar, Ando och Kerstin, i den
förres hem nära skolan. Jo, Ando. Inte Undo, vilket i den engelska versionen av BBO (Bridge Base Online) betyder
att man önskar ändra sitt bud eller byta det senast spelade kortet. När tillfälle gavs besöktes även klubben SJ BK.
Läxläsning prioriterades ner till förmån för studier av hemlånade bridgeböcker.
Tilläggas bör att den blygsamme krönikören var Rune Aghesters egen förträfflige partner Stig Nilsson.
Verkar det inte också som om Stig tråkar sin bror Gunnar Nilsson lite i spalten innan? "Turbetonad"?!
Min allra första lagmatch inträffade ett tidigare år, då jag skulle bakspela mina kusiner på ÖBS. När en
för mig okänd spelare saknade partner fick jag hoppa in som reserv. Naturligtvis fick vi möta de värsta
motståndarna, C-O Hugosson - Dan Sundén-Cullberg, ett av Norrlands då fem bästa par. Jag minns att
min partner bjöd en vacker lillslam, som hans orutinerade partner i sin tur höjde ett snäpp. En oturlig bet.
Annars tror jag faktiskt att vi hängde med ganska bra, även om jag inte minns slutresultatet av matchen.
I en tidningsintervju med flygöverste Hugosson fick han frågan om han spelade schack också. Nej, blev
svaret, det är ett för långsamt spel för en flygare.
... samt i Stockholm, från och med sent 50-tal
Efter rekryten hängde jag med Sture till Stockholm för matematikstudier för Olof Hanner och gemensamt
bridgespelande under det första läsåret, inledningsvis på studentkåren där man knöt kontakter med andra
mattestuderande, såsom Backlund, Knöös, Per Carlson m.fl. (Ulf Knöös hade redan tagit tre betyg i matte
(med dagens kurs = 60 poäng). Vid tävlingar i trivsam miljö på närbelägna Handelshögskolan stiftades nya
bekantskaper, såsom Berglund, Nisell och Sundelin samt Claes Jonsson, 'Peje' Petterson och Johan Dieden
med partner Olle Carlsson. Liksom vid tillfälliga besök på Tekniska Högskolan där Flodqvist, Lind och ma-
karna Björin huserade ihop med mina gamla vänner Göthe, Hall och Norbäck. Lindbäck läste på "Käftis",
dvs Tandläkarhögskolan, där vi tillfälligtvis spelade ihop på deras tävlingar. Matematikprofessorn Hanner
var själv mycket intresserad av bridge, men det visste jag inte då. Han kom senare att tillsammans med
Hans-Olof Hallén och Per Jannersten ge ut boken 'Tävlingsledaren' på Svenska Bridgeförlaget.
Johan Dieden lärde jag för övrigt känna närmare i mitten på 90-talet i Malmö i laget Stall Dieden. För de
som även är hästintresserade, får jag rekommendera Johans bok från 2012, Trav är mer än trav, som jag
inte själv varit medveten om förrän i augusti 2015, då Johan presenterade mig den. Mycket trevlig läsning.
Litet senare i augusti fick Johan som uppfödare i kompanjonskap med Olle Carlsson (tråkigt nog avliden)
en Kriterievinnare i form av Readly Express, vilken år 2016 också blev Derbysegrare och vinnare av Grand
Prix de l'UET - Europaderbyt - i ösregn från positionen utvändigt ledaren. Samt av Prix D'Amerique 2018!
Den enda 'större' tävlingen med Sture blev, efter kvaltävling, parfinalen i AM (Akademiska Mästerskapen)
våren 1959, där vi fick möta bl.a. Uppsalas Hasse Lind, Lunds H-O Hallén och Stockholms reservpar Berg-
Pyk. Resultatet ej minnesvärt. Efosepoken varade sedan i ytterligare något år med spel i AM och på S:t Erik
med bl.a. Sven-Erik Berglund, samt med Per Carlson ('PC') i lag med Göran Hermanson och Jan Wohlin på
Jans representationsklubb Bridgeakademien. Jan, med smeknamnet 'Onkel', som var landets främsta bridge- personlighet och mest framgångsrika spelare, hade även den goda viljan att ge råd till och uppmuntra yngre
generationer av spelare. Wohlins nationella och internationella meriter är omfattande och väl kända. Världs- mästare individuellt får räcka att nämna här. Jan var även skärpt och snabbtänkt som konversatör, men han
kunde vara försmädlig också. Som när hans partner Gunnar Anulf sagt något roligt, var Jans kommentar:
- Varför skrattar alla bara när Gunnar säger något roligt?
- Det är kanske för att det händer så sällan, svarade Gunnar. Och så skrattade alla igen.
Eller, som när en av damerna på klubben recenserade en film, som hon nyligen sett:
- Filmen var såå bra, den och den skådespelaren var fantastisk, handlingen rörande, o.s.v.
- Ja, det stod så i tidningen också, replikerade Jan torrt och dräpande, medan han viftade
bort något obefintligt skräp från kavajslaget.
Såvitt jag vet talade aldrig Jan om sin politikerfamilj: Pappa Nils Wohlin (minister) och syskonen Ulla Lindström (minister) och Lars Wohlin (chef för Sveriges riksbank). I vissa kretsar ansågs Jan vara familjens svarta får.
Wohlin var en snabbtänkt spelare som tyckte att "kan man inte tänka ut ett spelsätt på 30 sekunder,
så är det inte lönt att försöka mer". Hade någon annan sagt så, hade Jan kallat det för en hovering,
vilket var ett av hans favorituttryck. Jan Wohlin i aktion, ofta ett tacksamt objekt för 'bakblåsare':
Hur gick det för er på Bridgeakademien, då?, kanske någon undrar. Jo tack, vi vann serien före lag Lundell.
Efter det året slutade PC att spela för att satsa på sin akademiska karriär (professor vid KTH och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelkommittén för fysik). När även Göran slutade i laget innebar
det en brandskattning av vårt AM-lag *), medan Sven-Erik och jag snart ingick i en ny grupp av spelare med
ACOL-influenser i budsystemet. Men därmed är vi inne på 60-talet. Göran, som bistått Jan Wohlin i dennes
kursverksamhet på Bridgeakademien, hann med en kort sejour i Eliten på S:t Erik med Gert Landin innan
han blev partner till Pär Lundell, först i Sverige och sedan i England efter att båda flyttat dit.
*) Laget hade vunnit Stockholmskvalet hösten 1959, men Sven-Erik tvangs av tentamensskäl avstå spel i finalen i Göteborg till förmån för Claes Jonsson. Claes och jag hade aldrig tidigare spelat ihop, men
laget tog ändå en bronspeng. När PC och Göran kom att återuppta sitt partnerskap var det 2000-tal
och dom hade inte spelat ihop på 43 år.
Än mer förödande blev det för vårt serielag på S:t Erik, då även 4:e mannen, tillika lagkaptenen, Conny Lindquist, fick lämna laget för ett längre militärt uppdrag. I Egypten, tror jag. Därmed ankom det på mig
att forma ett nytt lag i Lilleliten, som vi precis tagit oss upp till. Det blev till att leta bland nya och gamla
vänner. Sven-Erik hade lojaliteter, som gjorde att han stannade kvar i sitt dåvarande lag ytterligare en
tid. PO Sundelin blev min partner, men namnen på övriga medlemmar i mitt första egna lag har jag
tyvärr glömt. Året måste ha varit 1960. Sundelin kom till Stockholm från Fagersta, där han bott på
Sans-a-toutvägen (Sangvägen alltså!).
I Stockholmsserien fick vi efterhand representera dotterklubben S:t Eriksson. Den ende i vårt lag som
ägde en bil och kunde transportera oss till bortamatcherna var Peje Pettersson. Hans Porsche 900 var
visserligen snabb nog men i trängsta laget, varför jag som var minst fick trotsa min klaustrofobi och
veckla in mig i ett nära nog obefintligt baksäte. Peje körde dessutom bil på samma sätt som han spelade
kort, ju fortare dess bättre. Korten stod som ett staket när Peje var spelförare, sa' 'Ersen' Berglund. Vid
AM-lagfinalen i Lund 1961 begärde Peje hemgång på en bricka medelst en dubbelsidig skvis, viket ingen
protesterade mot. Förrän några brickor senare, då Arne Persson i motståndarlaget tänkt färdigt och funnit
att skvisen inte fungerade.
Under min Stockholmstid gjordes alltid noggranna analyser i efterhand av spelade brickor. Då jämfördes
resultat, budgivning, utspel och diskuterades spelföringar, något som kunde utveckla spelare i rätt riktning.
Dessa genomgångar gjordes med fördel på krogen, där det även fanns pappersservetter att skriva givar
på. Som, på Peter Backlunds inrådan, Fratis Tre Remmare på Regeringsgatan eller Grenadjären på Erik
Dahlbergsgatan. Om Jan Wohlin var med valdes Oxen på Malmskillnadsgatan och i Bert Sjödins sällskap
blev det antingen Pilen i Klarakvarteren eller något källarhak i Gamla stan. Restaurang Pilen hade adress
Bryggargatan 12A i kvarteret Pilen och hade varit ett av Klarabohemernas (Nils Ferlin m.fl.) stamställen.
På Pilen föll inte den till dryckjommet obligatoriska pyttipannan många i smaken. Man fick uppfattningen
att den bars ut och in mellan borden.
Hur hade man nu råd med detta som fattig kandidat? Ja, det var ett uttryck som min hyresvärd, vilken
tillhörde en äldre generation akademiker, använde. Kandidat alltså, det där med fattig utelämnades visligen.
Jag betalade i alla fall skälig, i mitt fall låg, hyra för min lilla pigkammare vid Tegnérlunden, där jag bodde
de tre första åren. Centralt belägen, bara ett trestegshopp från Drottninggatan och gamle mästersimmaren
Arne Borgs cigarraffär. Det gamla fina huset är sedan länge borta. Jag tror att hela kvarteret revs, liksom
kvarteren där Pilen respektive Tre Remmare låg. Oxen tycks finnas kvar med ny inriktning i ett modernt
kvarter i närheten av den gamla adressen.
